Men som vanligt överträffar alltid verkligheten dikten. En vän till mig blev för många år sedan tillsammans med en flicka som han sa sig vara kär i, och som besvarade
ömheten genom att bedyra sin kärlek tillbaka. Så långt allt väl. De beslutar sig för att de är less på tramsiga kärleksnamn och ämnar ge varandra ”originellare” namn. Fortfarande ingen fara på taket. De kommer fram till att de borde använda ”tuffa” benämningar istället, typ med militärtema! Åh…herre…gud! Sagt och gjort, istället för älskling, hjärtat, gullet, babe etc.- Voilà: splittergranaten, ak-4an, pansarvagnen och blindgångaren!(egentligen är det bara splittergranaten jag är någorlunda säker på, men eftersom jag aldrig har påstått, eller kommer att påstå, att allt jag säger skall ses som en ledstjärna i kampen för ett sanningsenligare samhälle, så har jag valt att ”frisera” det egentliga händelseförloppet något genom att helt sonika hitta på de övriga benämningarna.) Ridå.Ett annat problem som jag också kan tänka mig uppkommer ofta vid slit-och-släng bruk av det prefererade könet är krånglet med att hålla tungan rätt i mun och säga rätt sängkammarnamn till rätt person. Detta kan bli särskilt problematiskt om ens nuvarande partner av någon anledning känner till vilket gulleplutt-namn hans eller hennes föregångare bar. Lösningen torde väl vara att antingen vara mer selektiv vid sitt partnerval eller se till att man håller sig till standardnamnen. Om den nuvarande älsklingen däremot inte känner till några tidigare benämningar, och du inte är den nogräknade typen som bryr dig nämnvärt om att både Lisa och Stina har varit ditt hjärtas utvalda geléråtta, så kör hårt, återvinning är det nya svarta!
