Graham Joyce

Nu har jag botaniserat bland Graham Joyce's verk och kommit fram till att om hälften av dem är ens en fjärdedel så bra som Memoirs of a master forger, så kommer herr Joyce med största sannorlikhet att bli min nästa litterära guldgruva. Många av hans böcker verkar röra sig i gränslandet mellan det verkliga och det nästan verkliga utan att varken det ena eller det andra tillåts ta överhanden. Sådant gillar jag, särskilt om det som i det här fallet är både välskrivet och mångbottnat. Förståsigpåare har placerat Joyce inom den litterära kategorin magisk realism, vilket i mina öron låter passande. Själv kallar emellertid Joyce sin stil för Old peculiar....

Nåväl, den här gången ämnar jag vara lat och rippar därför helt fräckt amazons beskrivningar av de böcker jag fann allra intressantast. Håll till godo!

The tooth fairy

An unlikely sprite assumes a sinister incarnation in this exceptional supernatural novel about a troublesome but endearing trio of boys coming of age in the English Midlands in the 1960s. Seven-year-old Sam first lays eyes on the Tooth Fairy, oddly dressed and smelling of horse's sweat and chamomile in the middle of the night after he has stashed a tooth under his pillow. Over the years, the fairy becomes a fixture in his life. No one else can see or hear this odd creature, who is sometimes male, sometimes female and alternately coy, cruel and cuddly.

The exchange

Caz and her best friend Lucy have a secret. Late at night, they break into strangers’ homes—not to steal anything, just for the rush. Then Caz gets caught in the act by elderly Mrs. Tranter, and before she knows it, the old woman has snapped a silver bracelet around her wrist. Caz can’t remove it, no matter what she does; and then it becomes part of her, sinking into her skin like a tattoo. Worst and most unsettling of all, it’s given her an unpredictable kind of ESP. She can see into people’s inner lives, whether she wants to or not.

Requiem

Tom Webster quits teaching and visits his longtime friend and ex-lover, Sharon, in Jerusalem. Soon, he is haunted by hallucinations, or perhaps they're apparitions or djinnis, and is entrusted with some Dead Sea scroll fragments. Joyce's Jerusalem is suffused with squalor and splendor, religious meaning and political struggle, as Tom tries to figure out what a host of emissaries from both the natural and the supernatural realms are trying to tell him about the world and about himself.

Dreamside

Over a decade ago, four college students (Lee Peterson, Ella Innes, Brad Cousins, and Honora Brennan) were part of an experiment into "lucid dreaming". The experiment was considered safe as what harm could come from controlling one's dreams. However, on the DREAMSIDE of existence, the quartet began to intermingle and destroy their conscious lives. All four fled in terror from DREAMSIDE and more so from each other in an attempt to obtain peace of mind and regain a piece of reality. Now, as adults the dreams have returned as frightening nightmares. Desperate, the four seek each other out in a hope that together they can find a solution to the ever-growing darkness of the DREAMSIDE that threatens to destroy each one of them. Unable to be together because of the geometric potency of their combined dreaming, the foursome cannot separate if they are to find hope of escaping this nightmare.

The facts of life

In this moving novel, Joyce traces the boyhood of Frank Vine, born into a loving and ramshackle family in the English countryside during World War II. The product of a brief liaison between an American GI and a local woman, Frank is marked with an extrasensory gift that he shares with his matriarchal grandmother and his emotionally unstable mother. Shortly after his birth, Frank's mother is deemed unfit to care for him, so his grandmother makes the executive decision that his care will be divided among his six aunts, each highly unconventional in her own right. During the next 10 years, Frank makes his home at a farm, a commune, and a makeshift mortuary, slowly finding his place in his eccentric but loving family.

Jag lär nog läsa The tooth fairy först - dels därför att det är hans kändaste bok, och dels därför att det helt enkelt verkar vara en bra plats att börja(eller, börja har jag ju redan gjort iom att jag läst hans senaste, memoirs...men ni fattar vad jag menar).

Hoppas nu bara att memoirs... inte var en isolerad lyckträff, hela det här inlägget faller liksom ihop som ett korthus(hahaha) då!

Jaja, jag lär återkomma med mer information när jag läst en eller flera av böckerna ovan...

Arbeit macht posten?

Jag är oheligt förbannad på mitt jobb. Nej, det gäller inte telefonkatalogerna den här gången utan mer generellt hur allting fungerar, eller snarare inte fungerar, på min arbetsplats. Först en liten sammanfattning. Posten är ett statligt företag, vilket betyder att i stort sett alla former av krav på att ett arbete skall utföras på bästa möjliga sätt på kortast möjliga tid inte existerar. Det betyder också att det är så gott som omöjligt att få sparken. En medarbetare, vi kan kalla honom Rutger, är ett levande bevis på detta. Hans "meritförteckning" över fadäser och tabbar är nästan lika lång som jultomtens önskelista, och utan farbror staten som arbetsgivare hade det varit bye bye Rutger för längesedan!

Tidigare arbetade brevbärarkåren efter beting, dvs att när man hade delat ut sitt distrikt så gick man hem. Detta togs emellertid bort i början av nittiotalet och ersattes med schemalagd tid eftersom det ju var "orättvist" för de stackare som var slöa, lata och långsamma - de fick ju inte gå hem lika tidigt(dock gick de allra flesta hem betydligt tidigare än vad de gör idag, men i Sverige regerar ju den härliga jantelagen som säger att vi alla skall ha det lika jävligt) som de som jobbade snabbt och effektivt!

Dagens arbetsmoral på mitt brevbärarkontor är under all kritik. Av kanske femtio(kan vara fler, kan vara färre) anställda, så kan de som faktiskt jobbar i det tempo som skulle krävas för att en privat arbetsgivare inte skulle utfärda avsked på stående fot nästan räknas på ena handen. För att hålla skutan flytande tvingas de som jobbar snabbt utföra betydligt mer arbete än de som mest spenderar sin tid pladdrandes som apor i fikarummet. Får då de som sliter ont något tack för att de utför dubbelt så mycket arbete som de övriga? Icke, snarare tvärtom, vilket är anledningen till varför bägaren till sist rann över för mig och det här inlägget blev författat.

Häromdagen när jag hade kommit tillbaka från min brevbärartur, så kom min chef fram till mig. Han sa att jag hade gått ut för tidigt,(hela "gå ut för tidigt"-grejen är smått absurd, ledningen har bestämt att innan en viss tid så får man inte åka ut och dela post även om man är klar. Anledningen är officiellt att all omsortering skall vara färdig, men den egentliga orsaken är att de tycker att du som är snabb hinner med att hjälpa de långsamma, du skall helt enkelt göra deras jobb, det jobb de för det allra mesta inte borde ha några som helst problem med att klara av!) och att det fanns en tid som gällde för utgång och bla bla bla. Här hade jag utan problem kunnat säga att jag skulle försöka tänka på det till nästa gång osv, men nej, den här gången sa jag rakt ut vad jag tyckte.

Jag undrade om det inte var värt någonting för dem att vi som jobbar snabbt kommer in tidigare och sköter i stort sett all eftermiddagssortering själva, ett arbete som gagnar alla på hela terminalen? Skulle det inte vara betydligt smartare, sett ur ett helhetsperspektiv, att låta oss åka ut tidigare för att underlätta att detta arbete hinns med? Är det inte så att vi genom att ligga i fas med sorteringen i praktiken hjälper alla de långsamma mer än om vi bara ställer oss och kammar(sorterar upp posten på varje person)på ett enskilt distrikt?(min erfarenhet är dessutom att den hjälp som ges i den här formen bara leder till att den som blir hjälpt slöar ännu mer och likförbaskat varken går ut eller kommer tillbaka tidigare.)

Chefen var dock obeveklig och vägrade förstå vad jag menade, man får INTE gå ut före den heliga tiden! Jag höjde rösten. Han höjde rösten. Jag skrek. Han skrek. Till slut slängde jag ut att han alltså tyckte att det var bättre att jag satt och gjorde ingenting(mao ta ut min fikarast, en rast som jag brukar baka samman med min lunch eftersom jag vill dela ut posten FÖRST innan jag tar rast) i en halvtimme och sedan jobbade än att jag gick ut för tidigt och bättre hann med sorteringen på eftermiddagen? Först blev han tyst, sedan började han rabbla något om att med tänket skulle ju ingen någonsin ta fikarast eller lunchrast utan alla skulle minsann jobba ihjäl sig och yada yada yada! Suck. Precis så var det jag menade.

Så nu tar jag med mig en bok till jobbet, och när jag är klar med förberedelserna inför själva utdelningsfasen, lägger jag mig i vilrummet och läser medan jag väntar på att jag skall få återuppta mitt arbete.

Sensmoral: Posten är ett företag som belönar de lata och bestraffar de flitiga!

Varför jag inte byter jobb? Det tar vi i ett annat inlägg...

Eden Lake

I torsdags var jag på bio med trevligt damsällskap. Vi skulle egentligen ha sett Twilight, men eftersom den började så sent och var så satans lång, så beslutade vi oss för att se Eden Lake istället. Mitt sällskap(ja W, det är du det) hade inte hört talas om filmen alls, och jag själv hade bara ögnat igenom en positiv recension i DN som hastigast. Vi visste med andra ord inte riktigt vad vi hade gett oss in på.

Låt mig börja med att säga att Eden Lake förmodligen är den minst romantiska film man kan se på bio just nu - fan vet om den inte hamnar på tio-i-topp-listan över mest oromantiska filmer överhuvudtaget! Med andra ord: Om du skall träffa en fin flicka(eller pojke) för första gången och du inte är riktigt säker på vad han/hon tycker om fruktansvärda(här använder jag fruktansvärd i positiv bemärkelse) thrillerskräckisar med bitvis extremt magstarkt innehåll, så välj då för guds skull en annan film! Om du däremot är ute efter en ruskigt grym(och här använder jag grym både i klassisk och modern tappning)film med helt fantastiska skådespelare, så har du valt rätt rulle.

Så vad handlar den om? Det unga paret Jenny och Steve(utsökt gestaltade av Kelly Reilly och Michael Fassbender) åker till en vacker sjö för att campa och ha det mysigt några nätter. Steve har i hemlighet köpt en förlovningsring och planerar att ställa den stora frågan till Jenny när ett lämpligt tillfälle ges. I området härjar emellertid ett ytterst obehagligt och ouppfostrat ungdomsgäng som sätter käppar i hjulet för Steve's romantiska planer.

I början av filmen är ungdomsgänget mest irriterande, ungefär som ungdomsgäng ofta är. Allt eftersom filmen fortgår inser man dock snart att det här gänget fullständigt saknar allt vad medkänsla och moral heter. Deras trakasserier av Steve och Jenny börjar harmlöst nog - hög musik på stranden, en ouppfostrad hund, smygtittande på Jennys kropp- men därifrån blir det bara värre

och värre

och VÄRRE!

Eden Lake är bitvis fruktansvärt rå och brutal - vissa scener är rent ut sagt ohyggliga- men till skillnad från många andra filmer, så lyckas den att även få dessa att kännas både passande och trovärdiga. Utan en stark skådespelarensemble hade dock hela projektet sjunkit som en sten. Förutom redan nämnda så måste även samtliga i ungdomsgänget få sin beskärda del av fanfarer och jubelrop - särskilt deras ledare, Brett(spelad av Jack O' Connell) gör en makalös prestation, sällan har jag skådat en så helt igenom...rutten individ!

Eden Lake kan närmast liknas vid en hybrid av Flugornas herre och Den sista färden förlagd till den engelska landsbygden(ja, det här är underbart nog inte en amerikansk film utan en brittisk). Om någon av dessa två filmer tilltalar dig, så borde du definitivt kunna uppskatta Eden Lake, förutsatt att din mage är tillräckligt bepansrad då förstås. En brittisk recensent skrev att det som händer i Eden Lake är som en dokumentär om dagens England, med den skillnaden att det riktiga våldet inte sker på landsbygden utan i städerna. Om det är sant är det definitivt något som inte står helt rätt till i det forna imperiet...

Och vad tyckte då mitt sällskap? Jo, hon gillade den också...:)

Hört talas om internet?

Den här klockrena lappen fann jag ovanpå det telefonkatalogsberg som nyligen dumpats i min trappuppgång. Lappen är rolig nog i sig själv, och om det inte vore för att jag, eller snarare folk från min arbetsplats, delar ut alla dessa överflödiga kataloger, så hade jag låtit bilden stå okommenterad. Men nu är det som sagt vi, och med vi menar jag personalen på Kungliga Postverket, som delar ut skräpet. Om det bara vore en katalog om året som skulle delas ut hade det känts ok - visst, de flesta människor använder antagligen internet när de skall slå upp saker, kolla kartor etc, men för Hulda 95, vars hemteknologi sträcker sig till en utsliten vevgrammofon, så kan säkert en gammal hederlig telefonkatalog fortfarande fylla en viss funktion.

Om det nu bara vore en katalog...

Katalogen på bilden - som f ö är eniros stockholmsdel, till formatet något mindre i år(halleluja), är den största och tjockaste av "våra" kataloger. Sedan tillkommer lokaldelen, din del(ja visst, det behövs två lokala telefonkataloger, det fattar ju vem som helst) en företagsdel samt en minispecialvariant som går att beställa OM MAN KÄNNER ATT DET SUGER I TELFONKATALOGSTARMEN OCH BEHOVET EFTER ATT ÄGA YTTERLIGARE EN BLIR ALLTFÖR STARKT! Just ja, jag glömde ju att vissa distrikt tvingas dela ut det intilliggande postområdets lokalkataloger också! Tror säkert att de boende i dessa distrikt verkligen uppskattar sina FEM(Sex om de är företagare, sju om de är telefonkatalogsfetishister)
telefonkataloger!

Dessutom tvingas vi på posten slänga stora mängder kataloger varje år eftersom folk helt enkelt lämnar kvar dem i trappuppgångarna, vilket ju är fullt förståeligt - hur många har egentligen behov av denna föråldrade tegelsten 2009? På senare år har en viss bättring skett i och med att katalogproducenterna givit oss direktiven att dumpa något färre kataloger i portarna än antalet boende, men det räcker inte, fortfarande slängs alldeles för många! Hur var det nu med miljön och resursslöseriet? Finns det helt plötsligt obegränsat med träd på vår planet eller vad är det frågan om? Om någon inte redan har gjort det, så nominerar jag Eniro och alla andra telefonkatalogsproducerande företag till årets miljöbov!

Lösningen är givetvis att dela ut beställningstalonger till alla hushåll där de får kryssa i om de överhuvudtaget vill ha en telefonkatalog och i så fall vilken eller vilka de önskar. Gissningsvis kommer det aldrig att hända eftersom den egentliga anledningen(de kan komma dragandes med sin "statistik" om att svenska folket ofta använder telefonkatalogen hur mycket de vill), är att alla dessa kataloger är fullspäckade med reklam, reklam och åter reklam(läs pengar, pengar och åter pengar).... SOM INGEN HELLER ÄR INTRESSERAD AV!

Ur led är världen...

Memoirs of a master forger

När jag ändå är inne på ämnet böcker, så vill jag puffa lite för en annan bok jag läste nyligen - Memoirs of a master forger av William Heaney. Till skillnad från The Dispossessed, så det här en alldeles ny bok av en för mig okänd författare. Boken är som titeln antyder skriven i memoarform och berättar om författarens tämligen annorlunda och ofta mycket underhållande liv. William Heaney drygar ut inkomsterna från sitt vanliga arbete genom att tillsammans med en vän förfalska första-utgåvor av 1800-tals litteratur(favorit författare att förfalska är Jane Austen) som sedan säljs till godtrogna boksamlare. Han roar sig också med att skriva låtsaspoesi som han låter en annan av sina vänner, en snyggare, hippare och yngre sådan, publicera för att därigenom tjäna mer pengar. Han har även en stor passion för fina och dyra viner - druvslag, årgångar och tillverkningregioner- ingen kunskap om vin är för obskyr för William Heaney.

Dessa personliga egenheter hade varit fullt tillräckliga för att skapa en läsvärd bok, men det faktum att vår hjälte säger sig kunna se demoner skruvar till och lyfter berättelsen ytterligare några snäpp. De demoner William kan se är inte demoner såsom vi är vana vid att se dem; de har med andra ord varken horn, svans eller bockfötter. Nej, Williams demoner(som inte är 666 till antalet som man kanske skulle kunna tro, utan exakt 1567 stycken) ser ut som du och jag och har som uppgift att få människor att lida och må dåligt på alla upptänkliga vis. Demonerna har olika specialiteter - vissa försöker bryta ner dig genom att skapa besvärliga tvångstankar, andra njuter av att ge dig kraftfulla ångestattacker, ytterligare andra har mer udda sätt att skada dig på som t ex numerologidemonen som får sina kickar av att göra sitt offer besatt av siffror. Värst av alla är dock enligt William demon nummer 567, kärlekens bedrägliga demon. Nästan alla blir offer för den någon gång i livet, vissa olyckliga satar trillar dit många gånger...

Roligast av allt är dock att William Heaney är en bluff även på riktigt. Hans påstådda memoarer är enbart fiktion skapad av en "riktig" författare vid namn Graham Joyce. Bluffen är så långt dragen att William Heaney t om har en egen blogg där han(eller antagligen Graham Joyce då)berättar ytterligare tämligen underhållande anekdoter från sitt liv! http://butforthegrape.livejournal.com/

Ur konstnärlig synvinkel kan jag bara ställa mig upp och applådera hela tilltaget -från den charmigt välskrivna boken(det känns extra fräscht att den är skriven på tydligt brittisk engelska - en hel del av slangen som används kändes till en början krånglig, men när man väl vant sig passade den som hand i handske), till den helt makalöst fyndiga marknadsföringsapparaten - allt är genomtänkt, smart och snyggt! Lanseringen visade sig dessutom vara lönsam; tidigare böcker av Joyce har beställts i tämligen modesta antal av bokhandlarna, Memoirs of a master forger sålde slut och gick till andra tryckning efter bara två veckor...

Graham Joyce har skrivit dryga tiotalet böcker under eget namn och om de är hälften så intressanta som Memoirs of a master forger så är det definitivt något jag, och även ni kära läsare, borde kolla upp snarast!

The Dispossessed

Ibland hittar man en bok som är så bra att man vill skrika ut hur jävla fantastisk den är från toppen av ett högt berg, en bok som är så underbar att man bara måste berätta om dess förträfflighet för alla man känner och inte känner. Att då ha en blogg, där man enkelt och smidigt kan trumpeta ut sina åsikter, är både smidigt och praktiskt. Boken jag ämnar höja till skyarna, är den jag precis avslutat, The dispossessed av Ursula K. Le Guin.(På senare tid har jag sett att hon droppat K:et i sitt namn, kanske insåg hon till sist att det förmodligen inte finns så vidare värst många andra författande Ursula Le Guin:er, att risken för förväxling med Ursula Le Guin, den icke-existerande deckarförfattarinnan var obefintlig. Varför har folk dessa fåniga initialer i sina namn förresten? För att sticka ut från mängden? Taskig uppfostran? Liten snopp? Jag har ingen aning, men töntigt är det likförbaskat.)

The dispossessed(många s blir det) utkom första gången 1974, men skulle lika gärna ha kunnat publiceras idag; dess idéer och dess budskap är tidlösa och historien som berättas är extremt stark - om någon bok förtjänar att fortsätta läsas av nya generationer, så är det den här. I boken lär vi känna Shevek, en framstående fysiker från den karga och ogästvänliga månen Anarres. Anarres kretsar runt planeten Urras - ett klimatmässigt Eden med alla tänkbara gynnsamma förutsättningar för liv. Allt är emellertid inte perfekt i paradiset, Anarres befolkning, som ursprungligen härstammar från Urras, består nämligen av revolutionära kolonisatörer som genom sitt beteende och sina idéer gjorde sig obekväma och oönskade för de styrande på moderplaneten. För att bli av med bråkmakarna mer eller mindre tvingade regeringen dessa män och kvinnor emigrera till den knappt beboeliga månen. Revolutionärerna, ledda av en kvinna vid namn Odo, nöjde sig emellertid inte med att skapa en egen, bättre version av den samhällstyp som fanns på Urras utan valde att både kasta av sig oket och fullständigt utplåna det. På Anarres finns därför inga lagar, ingen regering, ingen militär, inga fängelser, inga pengar, inget ägande. All persontrafik mellan Urras och Anarres är förbjuden, endast ytterst begränsad byteshandel är tillåten. Anarres är en fullt fungerande anarki, med fullständig frihet för individen att göra vad han eller hon vill, när han eller hon vill, hur han eller hon vill.

Eller?

Shevek börjar sitt liv som alla andra på Anarres; han förespråkar Odo's lära, han är fullständigt övertygad om att lagar och regeringar leder människan i fördärvet, han är helt säker på att anarki, frihet och broderskap är den rätta vägen att gå. Allteftersom åren går, börjar han emellertid märka att systemet inte riktigt håller måttet. Avundsjuka kolleger(Shevek har utvecklat att en revolutionerande teori som möjliggör blixtsnabb kommunikation mellan solsystem), onödigt krånglig samhällsadministration och makthungriga individer, får honom att söka sig till Urras som han tror kommer att ta emot honom med öppna armar.

Urras visar sig emellertid vara långt ifrån det paradis Shevek hade hoppats att det skulle vara. Till en början är han extremt naiv; hur skall en person som aldrig levt med vare sig lagar, regeringar eller pengar förstå hur man skall bete sig? Hur skall en person som levt i ett samhälle där alla människor verkligen är lika mycket värda kunna förstå att det är skillnad på människa och människa? Gradvis lär han sig mekaniskt hur han skall agera i vissa situationer, men någon direkt förståelse utvecklar han aldrig.

Boken alternerar mellan att berätta om Sheveks uppväxt på Anarres och hans möte med den främmande kuluren på Urras. I kapitlen från Anarres beskrivs ingående hur ett anarkistiskt samhälle fungerar; hur arbetet fördelas, hur människorna tänker, vad de tror på. I kapitlen som behandlar Urras skildras hur han försöker förstå och anpassa sig till en verklighet som är totalt främmande för honom, och hur den främmande verkligheten beter sig gentemot honom.

The Dispossessed är en helt igenom underbar bok, en sådan bok som alla som uppskattar intelligent och tänkvärd litteratur borde läsa, vare sig man gillar Science Fiction eller ej. The Dispossessed är en sådan bok som med fördel kan nämnas när finkulturella förståsigpåare kommer dragandes med att SF inte är "riktig" litteratur utan bara "strålpistoler och rymdmonster". The Dispossessed är, tillsammans med andra lika fantastiska böcker, anledningen till varför jag överhuvudtaget läser SF, och varför jag är en så stark förespråkare för genren.

Och titeln? Enligt ordboken betyder dispossessed följande:
1. Deprived of possession.2. Spiritually impoverished or alienated.

En sammanfattning så god som någon...

Älskling eller splittergranat?

Hur gör man med gulleplutt-namnen när man har haft många, säg ett dussin eller fler, flick- eller pojkvänner? Med gulleplutt-namn menar jag de smeknamn som är, eller åtminstone i mitt tycke borde vara, unika för en specifik person; standardmys såsom älskling, hjärtat, gullet, babe etc, faller alltså inte in i denna kategori. Hittar man ständigt på nya bebisspråks-klingande floskler att benämna sin käraste med, eller krystar man fram varianter in absurdum på de namn man redan använt? I bägge fallen känns resultatet föga puttenuttigt, vem vill bli kallad för ”min lilla begonia-låda” eller ”skrutteplutte #4” t ex?

Men som vanligt överträffar alltid verkligheten dikten. En vän till mig blev för många år sedan tillsammans med en flicka som han sa sig vara kär i, och som besvarade ömheten genom att bedyra sin kärlek tillbaka. Så långt allt väl. De beslutar sig för att de är less på tramsiga kärleksnamn och ämnar ge varandra ”originellare” namn. Fortfarande ingen fara på taket. De kommer fram till att de borde använda ”tuffa” benämningar istället, typ med militärtema! Åh…herre…gud! Sagt och gjort, istället för älskling, hjärtat, gullet, babe etc.- Voilà: splittergranaten, ak-4an, pansarvagnen och blindgångaren!(egentligen är det bara splittergranaten jag är någorlunda säker på, men eftersom jag aldrig har påstått, eller kommer att påstå, att allt jag säger skall ses som en ledstjärna i kampen för ett sanningsenligare samhälle, så har jag valt att ”frisera” det egentliga händelseförloppet något genom att helt sonika hitta på de övriga benämningarna.) Ridå.

Ett annat problem som jag också kan tänka mig uppkommer ofta vid slit-och-släng bruk av det prefererade könet är krånglet med att hålla tungan rätt i mun och säga rätt sängkammarnamn till rätt person. Detta kan bli särskilt problematiskt om ens nuvarande partner av någon anledning känner till vilket gulleplutt-namn hans eller hennes föregångare bar. Lösningen torde väl vara att antingen vara mer selektiv vid sitt partnerval eller se till att man håller sig till standardnamnen. Om den nuvarande älsklingen däremot inte känner till några tidigare benämningar, och du inte är den nogräknade typen som bryr dig nämnvärt om att både Lisa och Stina har varit ditt hjärtas utvalda geléråtta, så kör hårt, återvinning är det nya svarta!