Arbeit macht posten?

Jag är oheligt förbannad på mitt jobb. Nej, det gäller inte telefonkatalogerna den här gången utan mer generellt hur allting fungerar, eller snarare inte fungerar, på min arbetsplats. Först en liten sammanfattning. Posten är ett statligt företag, vilket betyder att i stort sett alla former av krav på att ett arbete skall utföras på bästa möjliga sätt på kortast möjliga tid inte existerar. Det betyder också att det är så gott som omöjligt att få sparken. En medarbetare, vi kan kalla honom Rutger, är ett levande bevis på detta. Hans "meritförteckning" över fadäser och tabbar är nästan lika lång som jultomtens önskelista, och utan farbror staten som arbetsgivare hade det varit bye bye Rutger för längesedan!

Tidigare arbetade brevbärarkåren efter beting, dvs att när man hade delat ut sitt distrikt så gick man hem. Detta togs emellertid bort i början av nittiotalet och ersattes med schemalagd tid eftersom det ju var "orättvist" för de stackare som var slöa, lata och långsamma - de fick ju inte gå hem lika tidigt(dock gick de allra flesta hem betydligt tidigare än vad de gör idag, men i Sverige regerar ju den härliga jantelagen som säger att vi alla skall ha det lika jävligt) som de som jobbade snabbt och effektivt!

Dagens arbetsmoral på mitt brevbärarkontor är under all kritik. Av kanske femtio(kan vara fler, kan vara färre) anställda, så kan de som faktiskt jobbar i det tempo som skulle krävas för att en privat arbetsgivare inte skulle utfärda avsked på stående fot nästan räknas på ena handen. För att hålla skutan flytande tvingas de som jobbar snabbt utföra betydligt mer arbete än de som mest spenderar sin tid pladdrandes som apor i fikarummet. Får då de som sliter ont något tack för att de utför dubbelt så mycket arbete som de övriga? Icke, snarare tvärtom, vilket är anledningen till varför bägaren till sist rann över för mig och det här inlägget blev författat.

Häromdagen när jag hade kommit tillbaka från min brevbärartur, så kom min chef fram till mig. Han sa att jag hade gått ut för tidigt,(hela "gå ut för tidigt"-grejen är smått absurd, ledningen har bestämt att innan en viss tid så får man inte åka ut och dela post även om man är klar. Anledningen är officiellt att all omsortering skall vara färdig, men den egentliga orsaken är att de tycker att du som är snabb hinner med att hjälpa de långsamma, du skall helt enkelt göra deras jobb, det jobb de för det allra mesta inte borde ha några som helst problem med att klara av!) och att det fanns en tid som gällde för utgång och bla bla bla. Här hade jag utan problem kunnat säga att jag skulle försöka tänka på det till nästa gång osv, men nej, den här gången sa jag rakt ut vad jag tyckte.

Jag undrade om det inte var värt någonting för dem att vi som jobbar snabbt kommer in tidigare och sköter i stort sett all eftermiddagssortering själva, ett arbete som gagnar alla på hela terminalen? Skulle det inte vara betydligt smartare, sett ur ett helhetsperspektiv, att låta oss åka ut tidigare för att underlätta att detta arbete hinns med? Är det inte så att vi genom att ligga i fas med sorteringen i praktiken hjälper alla de långsamma mer än om vi bara ställer oss och kammar(sorterar upp posten på varje person)på ett enskilt distrikt?(min erfarenhet är dessutom att den hjälp som ges i den här formen bara leder till att den som blir hjälpt slöar ännu mer och likförbaskat varken går ut eller kommer tillbaka tidigare.)

Chefen var dock obeveklig och vägrade förstå vad jag menade, man får INTE gå ut före den heliga tiden! Jag höjde rösten. Han höjde rösten. Jag skrek. Han skrek. Till slut slängde jag ut att han alltså tyckte att det var bättre att jag satt och gjorde ingenting(mao ta ut min fikarast, en rast som jag brukar baka samman med min lunch eftersom jag vill dela ut posten FÖRST innan jag tar rast) i en halvtimme och sedan jobbade än att jag gick ut för tidigt och bättre hann med sorteringen på eftermiddagen? Först blev han tyst, sedan började han rabbla något om att med tänket skulle ju ingen någonsin ta fikarast eller lunchrast utan alla skulle minsann jobba ihjäl sig och yada yada yada! Suck. Precis så var det jag menade.

Så nu tar jag med mig en bok till jobbet, och när jag är klar med förberedelserna inför själva utdelningsfasen, lägger jag mig i vilrummet och läser medan jag väntar på att jag skall få återuppta mitt arbete.

Sensmoral: Posten är ett företag som belönar de lata och bestraffar de flitiga!

Varför jag inte byter jobb? Det tar vi i ett annat inlägg...